Den här natten har inte varit rolig för någons del här hemma. Emilio fick något slags anfall som var bland det otäckaste jag varit med om i hela mitt liv och jag hoppas verkligen att det aldrig händer igen. Vi hade gått och lagt oss och klockan var runt 01.00. Jag satt med datorn i knät, A satt och spelade Wordfeud på mobilen och vovvarna låg på varsitt ställe i sängen och sov. Plötsligt börjar Emilio att sprattla med alla fyra benen samtidigt som ögonen är helt uppspärrade, han gnyr/skäller och munnen är vidöppen och slem rinner ur mungipan på honom. Jag tänker bara "Stesolid fort!" och flyger upp ur sängen och rusar ut i köket för att hämta Stesolid som vi har fått sedan innan till hans "vanliga kramper" men som vi nästan aldrig behövt ge honom. Jag sliter ut asken från städskåpet, får av pipen på behållaren, sprutar ut hela innehållet i en skål och drar upp 0,25 ml i sprutan och springer tillbaka in i sovrummet samtidigt som jag ringer upp mamma för att rådgöra om vad vi ska göra. I samma sekund som A ger Emilio Stesoliden så slutar anfallet lika fort som det kom och Emilio sitter ihopkrupen i A's famn. Jag tror att från att det började till att det slutade gick det inte mer än 30-45 sekunder.

Jag går in i badrummet för att hämta papper och en skål vatten och när jag kommer tillbaka in i sovrummet så börjar Emilio skälla på mig som om han aldrig sett mig förut. Han står vid sängkanten och tittar på mig som om han inte har en aning om vem jag är. Han skällde till på A en gång också och morrade åt Alvin som självklart också vaknat. Alvin förstår ju absolut inte vad som har hänt och är mest intresserad av att leka med någon eller bita i sin pipleksak som han tagit med sig upp i sängen. För att få bort Alvin från sovrummet så ropar jag med mig honom till köket och säger att han ska få en tuggis. När Emilio hör detta så vill han plötsligt ner från sängen och han kommer även han ut i köket och vill ha, men jag gav honom såklart ingenting. Jag sätter mig ner på golvet och han springer fram till mig direkt, hoppar upp på mig och börjar pussa mig. Sedan vill han gå ut och kissa och beter sig precis som vanligt.

Vi går in och lägger oss igen och Emilio börjar bli lite trött groggy av medicinen. Han får dock två stycken "vanliga" kramper som är ganska små, men efter det låg han bara och andades lugnt och somnade ganska snabbt. Jag vågade inte somna själv och var nog vaken till runt 05.00 imorse då jag började känna mig lugn och tänkte att om det kom tillbaka så hade det iallafall gått så pass lång tid så att man skulle kunna ge lite mer Stesolid om det skulle behövas. Men Emilio har sovit lugnt ända till 10.00 imorse då bägge hundarna vaknade och allt var precis som vanligt. Emilio var ute och rastade, kom tillbaka till sängen och skulle gosa, tuggade på tuggis och busade med Alvin. Han är fortfarande pigg och glad och det är precis som om ingenting har hänt!

Han har ju haft perioder med kramper ända sedan han var liten, men det senaste året har han blivit mycket piggare, gladare och har ätit upp sig ca 500 gram så det har verkligen varit rejäla framsteg. Inget tidigare krampanfall har dock varit i närheten av detta. Dom brukar vara lugna med någon kramp då och då och emellan ligger han bara och blundar och är helt lugn. Om detta var ett krampanfall vet vi dock inte. Vissa saker stämmer in, medan andra inte stämmer alls. Det konstigaste är att det kom och försvann så plötsligt. Kanske drömde han något och vaknade med panik? Var det chocken som gjorde att han skällde på oss? Berodde de små kramperna han fick efteråt på att han blev rädd? Vi lär aldrig få veta, men jag önskar inget mer just nu än att det aldrig händer igen! Det gör ont i hjärtat att se honom sådär och skräcken jag kände under den där hemska minuten går inte att beskriva. Emilio är det finaste jag har och jag hoppas att han får fortsätta att vara frisk! ♥

Idag tar vi det bara lugnt hemma då vi inte vill lämna dom ensamma. Så nu blir det lunch och sen film och mys med vovvarna i soffan!